För 10 år sedan satt jag i ett tråkigt studentrum i Katrineholm. Jag var ute på min första sjuksköterskepraktik och hade precis slutat för dagen.
Jag och Åsa, som jag delade rum med, satt på TV:n och fick se att ett flygplan störtat in i WTC. Vi sitter lite smått chockade och ser hur röken väller ut ur byggnaden.
Ut ur en byggnad som jag varit i och som ligger i den stad som jag älskar så mycket. När vi sitter där händer det ofattbara, ännu ett plan flyger in i WTC.
Förundrade diskuterar vi hur två piloter kan vara så klantiga och störta två flygplan in i byggnader på samma dag. Att det skulle röra sig om frivilliga handlingar slår oss inte förrens en bra stund senare. Paralyserad sitter jag i min säng och tittar på vad som händer på TV:n. Efter flera timmar drar Åsa ner mig till en pizzeria. På pizzerian står tv:n på och även där står alla tyst, tittandes på den.
Vi tar med pizzan hem men jag äter ingenting. Försöker nå min familj som jag var Au Pair hos.
Bill, pappan i familjen, arbetar bara några kvarter därifrån och jag är orolig. Jag får inte tag på dem den dagen. Alla telefonlinjer är upptagna. Två dagar senare svarar han i telefonen. Alla lever men är fortfarande påtagligt chockade av vad som hänt.
Bill berättar hur han och tio-tusentals andra människor går hem från jobbet.
Över hela Manhattan, på broarna över till Brooklyn och bort från förödelsen, bort mot säkerheten.Det som hände är fortfarande helt ofattbart.
Varje gång jag ser flygplanen flyga in i något av de två tornen blir jag så ödmjuk inför livet och alla de små saker man hänger upp sig på ibland. Precis allt ställs i ett helt annat perspektiv.
Idag tänker jag på alla de människor som dog, alla de människor som förlorade någon, alla de oskyldiga människor som har torterats i Guantanamo, alla de räddningsarbetare som riskerade livet, alla de som livets förändrats för och på en värld som aldrig någonsin kommer att bli densamma.
Snart är det dags för kulturresa igen. Förråden måste fyllas på!
Har spenderat förmiddagen med promenad på Djurgården och avslutande fika på Rosendals Trädgårdscafé. Så mysigt! Till och med Sixten verkade gilla det :O) Vi hann med en tur till Sickla också. Var tvungen att köpa nya skor till Zumban. Inte så populärt med mina uteskor där...
Nu är balkongen höstfixad! Har ställt upp alla möblerna på vinden, ställt ut Mårbackapelargonerna i bostadsrättsföreningens trädgårdsförråd, planterat ljung och ett bollkryss (konstigt namn) och dammsugit golvet därute. Passade på att hänga tvätt där också eftersom vädret är helt ljuvligt idag.
För 10 år sedan satt jag i ett tråkigt studentrum i Katrineholm. Jag var ute på min första sjuksköterskepraktik och hade precis slutat för dagen. Jag och Åsa, som jag delade rum med, satt på TV:n och fick se att ett flygplan störtat in i WTC. Vi sitter lite smått chockade och ser hur röken väller ut ur byggnaden. Ut ur en byggnad som jag varit i och som ligger i den stad som jag älskar så mycket. När vi sitter där händer det ofattbara, ännu ett plan flyger in i WTC. Förundrade diskuterar vi hur två piloter kan vara så klantiga och störta två flygplan in i byggnader på samma dag. Att det skulle röra sig om frivilliga handlingar slår oss inte förrens en bra stund senare. 
Vi har som tradition att turas om att laga middag varannan lördag. Det skall vara en lite piffigare middag. En middag man lagt ner lite tanke och tid bakom. Ikväll är det Eriks tur. Ovan ser ni kvällens efterrätt, inköpt på IKEA. Tror jag skall gå och ta på mig något piffigare, måla mig lite och putsa silverbesticken ;O)
Nu är det äntligen helg! Caféet är stängt och nu sitter jag och väntar på att Erik skall bli färdig med allt han håller på med (löpning, lunch, Finnkamp på TV och förhoppningsvis en dusch) innan vi åker till IKEA. Behöver köpa lite bestick och sådant tråkigt till caféet.
Idag när jag kom hem från en jobbig dag på caféet, sur och grinig, låg det ett paket innanför dörren. Det var en present från fina kusin Anna. Maria Montazamis kokbok! Den är helt underbar! Foton på läppstift blandat med Marias tonfisksallad i den berömda blå glasskålen. Tusen tack snälla Anna! Jag blev så glad!
Sitter med båda fötterna i påsar. Har köpt något som heter Baby Foot. Det är som en plaststrumpa med någon smörja i. Man skall ha fötterna i dessa i två timmar sedan tar det två veckor och fötterna skall då vara lena som en bebis. Får se hur det går. Återkommer!
I helgen har Emma och Tobias varit här med lilla Siri. Vi har druckit vin, grillat och tittat på filmen vi filmade i USA förra sommaren. Har varit två jättehärliga dagar! Siri skötte sig exemplariskt förutom att hon bajsade ner sin pappa precis innan de skulle åka ;O)
