För 10 år sedan satt jag i ett tråkigt studentrum i Katrineholm. Jag var ute på min första sjuksköterskepraktik och hade precis slutat för dagen. Jag och Åsa, som jag delade rum med, satt på TV:n och fick se att ett flygplan störtat in i WTC. Vi sitter lite smått chockade och ser hur röken väller ut ur byggnaden. Ut ur en byggnad som jag varit i och som ligger i den stad som jag älskar så mycket. När vi sitter där händer det ofattbara, ännu ett plan flyger in i WTC. Förundrade diskuterar vi hur två piloter kan vara så klantiga och störta två flygplan in i byggnader på samma dag. Att det skulle röra sig om frivilliga handlingar slår oss inte förrens en bra stund senare. Paralyserad sitter jag i min säng och tittar på vad som händer på TV:n. Efter flera timmar drar Åsa ner mig till en pizzeria. På pizzerian står tv:n på och även där står alla tyst, tittandes på den. Vi tar med pizzan hem men jag äter ingenting. Försöker nå min familj som jag var Au Pair hos. Bill, pappan i familjen, arbetar bara några kvarter därifrån och jag är orolig. Jag får inte tag på dem den dagen. Alla telefonlinjer är upptagna. Två dagar senare svarar han i telefonen. Alla lever men är fortfarande påtagligt chockade av vad som hänt. Bill berättar hur han och tio-tusentals andra människor går hem från jobbet. Över hela Manhattan, på broarna över till Brooklyn och bort från förödelsen, bort mot säkerheten.
Det som hände är fortfarande helt ofattbart. Varje gång jag ser flygplanen flyga in i något av de två tornen blir jag så ödmjuk inför livet och alla de små saker man hänger upp sig på ibland. Precis allt ställs i ett helt annat perspektiv.
Idag tänker jag på alla de människor som dog, alla de människor som förlorade någon, alla de oskyldiga människor som har torterats i Guantanamo, alla de räddningsarbetare som riskerade livet, alla de som livets förändrats för och på en värld som aldrig någonsin kommer att bli densamma.
